Vi behöver börja tala om bostadsojämlikheten!


Carina Listerborn, lektor och professor i stadsbyggnad och verksam som forskare,lärare och handledare, skriver om bostadsojämlikheten.

Lite cyniskt kan man säga att bostadsbristen blev ett politiskt problem när Svenskt Näringsliv konstaterade att bristen på lägenheter hindrar människor från att ta jobb i Stockholm och att tillväxten då riskerar att stagnera. Snabbt hoppade fastighetsbranschen på bostadsbristsfrågan och argumenterade för att vi måste bygga mer och det måste underlättas för branschen att bygga bland annat genom att få kringgå etablerade byggstandarder och långsamma planprocesser. Bostadsbristfrågan hamnade i händerna på lobbygrupper från bygg- och fastighetsbranschen och i bokslutet för de större börsnoterade svenska fastighetsbolagen år 2016 kunde man konstatera att branschen gick bra. Tidningen Fastighetsnytt skriver:

”Sammanfattningsvis kan vi bara konstatera att det går sagolikt bra för branschen. Alla tjänar mycket pengar, alla ökar sina utdelningar och ingen, absolut ingen, verkar göra en dålig affär numera” (Fastighetsnytt 2017-02-16).

Det byggs, branschen tar sitt ansvar, och alla borde således vara nöjda.

I samhällsdebatten har enigheten varit stor om att vi har en bostadsbrist, men det är dags att vi börjar nyansera denna bild. Det är inte en bostadsbrist för alla medborgare i Sverige. Det finns personer och familjer som utan svårigheter hittar bostäder, som kan sälja sin bostadsrätt eller villa med god vinstmarginal och köpa nytt. Utbudet finns och nya bostadsrätter byggs för denna målgrupp. Trångboddheten har till och med minskat med 20 procent från 1980 till 15 procent 2014 och boendeytan i de välbärgade områdena har ökat. Många bor bättre, i betydelsen större, än någonsin. Med detta följer alla möbel- och designbutiker som poppar upp våra storstäder. Mot denna bild av det goda boendet så ser vi att boendetätheten ökar i de fattigaste bostadsområdena, vilket ofta sammanfaller med allmännyttans och miljonprogrammens områden. Av de unga vuxna mellan 20 och 27 år bor 213 000 hemma hos sina föräldrar trots att de vill flytta hemifrån. Endast 57 procent av denna åldersgrupp bor i egen bostad. Många bor i andrahandsboenden av olika slag eller hemma hos föräldrarna. Hyresgästföreningens rapport om Unga vuxnas boende visar att det rådet ett stort gap mellan bostadsbyggandet och efterfrågan på bostäder. Många unga har dålig ekonomi och otrygga arbetsförhållanden vilket gör att man inte når upp till de krav som finns för att få ett hyreskontrakt eller kunna ansöka om banklån. Ensamstående föräldrar är ytterligare en grupp som drabbas av trångboddhet. Hela 40 procent av alla ensamstående föräldrar är trångbodda och utan en tillräckligt stark ekonomi blir det ingen ”bostadskarriär”. Det är också vanligare att utlandsfödda är trångbodda – 30 procent, jämfört med svenskfödda – 10 procent. För utlandsfödda görs bostadssökande än svårare genom den diskriminering som dokumenterats på bostadsmarknaden, både bland hyresvärdar och bostadsrättsföreningar.

Med det politiska systemskiftet i början på 90-talet förstärktes synen på bostaden som en handelsvara. Marknaden fick i praktiken ansvaret för att tillgodose utbudet av bostäder, även om kommunerna fortsatt har bostadsförsörjningsansvaret. Resultatet från denna politik är en enorm brist på billiga hyresrätter, ett eftersatt underhåll av hyresrätter som idag leder till renoveringsbehov som många fastighetsägare brister i sitt ansvar för, en växande andrahandsmarknad och ökad hemlöshet. Därtill har Sverige den högst belånade befolkningen i Europa och bostadslånen utgör en stor del av denna skuld. Medelklassen sitter i bankernas händer genom sina bostadsrätter och villor. Så vad kan vi lära av detta. Jo, att vi inte har en generell bostadsbrist, utan vad vi ser är resultatet av en långgående och djupgående bostadsojämlikhet.

Begreppet bostadsojämlikhet (housing inequality) har sedan slutet av 90-talet använts för att beskriva bostadssituationen i utvecklingsländer men har under senare tid allt oftare dykt upp i den brittiska kontexten som ett resultat av den ekonomiska politik som förts. ”Housing inequality is a failure to govern, and the market is not the answer” skrev journalisten Johan Falzon i The Guardian 2016. Den brittiska geografen Danny Dorling (2014) diskuterar i sin bok All that is solid att bostadskrisen inte främst är ett resultat av bristen på lägenheter, utan konstruerad på grund av växande klyftor på bostadsmarknaden, som i sin tur på beror på att inkomstskillnaderna i samhället ökar. Han menar att det till och med finns fler tillgängliga bostäder i Storbritannien än någonsin, men att snedfördelningen har ökat mellan rika och fattiga. Det är den utveckling vi ser i Sverige också. Arbetslinjen manifesteras på bostadsmarknaden. De som har fast arbete, stadig och tryggad inkomst, kan också ordna sitt boende. De som lever på tillfälliga anställningar, studielån, ekonomiskt bistånd eller pension, kommer inte heller in på bostadsmarknaden. Resultatet är en förstärkt social otrygghet för individen och en hårdare bostadssegregation på samhällsnivå. Ökat byggande kan bara bidra till minskad bostadsojämlikhet ifall byggandet fokuserar på billiga bostäder för dessa grupper. I annat fall kommer nytt byggande bara skapa bättre boende för de som redan har ett boende. Flyttkedjor fungerar nämligen inte mellan olika sociala segment i samhället. Bostadsbyggandet i Dockan i Malmö, Hammarby Sjöstad i Stockholm, eller Norra Älvstranden i Göteborg har inte löst problemet med bostadsbrist för låginkomsttagare.

Carina Listerborn

CRUSH – Critical Urban Sustainability Hub

Malmö högskola